Det fanns ett folk........

Det fanns ett nomad folk i Borneo, Penan folket.
De levde i och av djungeln. De hade ingen tideräkning, de räknade inte sitt liv i år.
De hade aldrig sett sin egen spegelbild, de visste inte hur de såg ut.
De levde med djuren, apor, fåglar.


De var ett stolt jägar och samlar folk. De kunde alla växter i djungeln, de hade ett sinnrikt meddelande system, med hjälp av blad och pinnar lämnade de meddelande till varandra utmed stigarna.


De har levt där sen tidernas begynnelse tills för några år sen då den siste Penan familjen blev bofast.
Deras djungler försvann på några decennier, skövlades av civilsationen som såg det som sin uppgift att göra så stora pengar som möjligt.
De klara floderna grumlas nu av jorden som spolas iväg av regnen. Cikadorna tystnar......
De hade kunnat leva sitt nomadliv till tidens ände, i total harmoni med allt omkring sig.


Men vi, från västerlandet, som tekniskt är så utvecklade att vi kan räkna ut och analysera vad våra skövlingar leder till i längden är så förblindade av pengar och status att vi skövlar vår jords dyrbara och oersättliga skatter, utan att ens förstå att dess värde ligger i sammanhanget med allt som vår jord skapat.


Jag såg en man, Ian McKenzie, som levt med dessa människor till och från sedan 80-talet gråta framför tv-kameran då han insåg att nomadfolket för alltid är borta.
Trots Penan folkets kamp mot de stora skogsbolagen förlorade de, då de mötts av lögner och åter lögner från vår civiliserade värld.