Jag följde en stig, den slingrade bland träd som, vart efter jag gick, blev äldre och äldre.
En del träd stod döda och spretade mot himlen medans andra med tjocka hundraåriga stammar lät vinden mäktigt susa genom grenar och lövverk.
Skogen omslöt mig, bäddade in mig i en känsla av förundran blandat med rädsla. Här var den, urskogen, urmodern. De här träden har stått här medans generation efter generation passerat förbi. De vet att människor och djur tillbringar en stund på jorden för att sen försvinna.
Kanske den här gamla tallen som jag lutar mig mot, vet vad som kommer sen. Vad som finns före och efter våra liv.
Jag sitter i grön, vänlig mossa. Det är varmt, vinden fläktar. Jag blickar ut över ett stilla vatten. Inte en enda krusning stör ytan. Helt stilla och blankt.
Jag gungas till ro av skogens ljud. Jag vet inte hur länge jag suttit, då plötsligt färgerna omkring mig blir så mycket starkare. Det gröna så intensivt att jag måste blunda ett tag. Ljuden strömmar mot mig. En humla surrar förbi, en hackspett som söker föda i en död stam. Ett plötsligt knak någonstans bland träden. Jag ser ut över vattnet och in i skogen på andra sidan. Träden skuggar marken. Jag ser något, fast jag inte kan se. Det som jag inte ser men ändå känner, ger mig en skön känsla av trygghet och förtröstan.
Hur hårt än vindarna blåser omkring mig kommer jag att stå väl rotad i marken. Träden berättar att med ödmjukhet klarar du vilken storm som helst, så länge du är ödmjuk går din stam inte av, den bara böjs lite för att sen finna sin plats igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar