Det fanns ett folk........

Det fanns ett nomad folk i Borneo, Penan folket.
De levde i och av djungeln. De hade ingen tideräkning, de räknade inte sitt liv i år.
De hade aldrig sett sin egen spegelbild, de visste inte hur de såg ut.
De levde med djuren, apor, fåglar.


De var ett stolt jägar och samlar folk. De kunde alla växter i djungeln, de hade ett sinnrikt meddelande system, med hjälp av blad och pinnar lämnade de meddelande till varandra utmed stigarna.


De har levt där sen tidernas begynnelse tills för några år sen då den siste Penan familjen blev bofast.
Deras djungler försvann på några decennier, skövlades av civilsationen som såg det som sin uppgift att göra så stora pengar som möjligt.
De klara floderna grumlas nu av jorden som spolas iväg av regnen. Cikadorna tystnar......
De hade kunnat leva sitt nomadliv till tidens ände, i total harmoni med allt omkring sig.


Men vi, från västerlandet, som tekniskt är så utvecklade att vi kan räkna ut och analysera vad våra skövlingar leder till i längden är så förblindade av pengar och status att vi skövlar vår jords dyrbara och oersättliga skatter, utan att ens förstå att dess värde ligger i sammanhanget med allt som vår jord skapat.


Jag såg en man, Ian McKenzie, som levt med dessa människor till och från sedan 80-talet gråta framför tv-kameran då han insåg att nomadfolket för alltid är borta.
Trots Penan folkets kamp mot de stora skogsbolagen förlorade de, då de mötts av lögner och åter lögner från vår civiliserade värld.

Det trädet sade.

Jag följde en stig, den slingrade bland träd som, vart efter jag gick, blev äldre och äldre.
En del träd stod döda och spretade mot himlen medans andra med tjocka hundraåriga stammar lät vinden mäktigt susa genom grenar och lövverk.

Skogen omslöt mig, bäddade in mig i en känsla av förundran blandat med rädsla. Här var den, urskogen, urmodern. De här träden har stått här medans generation efter generation passerat förbi. De vet att människor och djur tillbringar en stund på jorden för att sen försvinna.
Kanske den här gamla tallen som jag lutar mig mot, vet vad som kommer sen. Vad som finns före och efter våra liv.

Jag sitter i grön, vänlig mossa. Det är varmt, vinden fläktar. Jag blickar ut över ett stilla vatten. Inte en enda krusning stör ytan. Helt stilla och blankt.
Jag gungas till ro av skogens ljud. Jag vet inte hur länge jag suttit, då plötsligt färgerna omkring mig blir så mycket starkare. Det gröna så intensivt att jag måste blunda ett tag. Ljuden strömmar mot mig. En humla  surrar förbi, en hackspett som söker föda i en död stam. Ett plötsligt knak någonstans bland träden. Jag ser ut över vattnet och in i skogen på andra sidan. Träden skuggar marken. Jag ser något, fast jag inte kan se. Det som jag inte ser men ändå känner, ger mig en skön känsla av trygghet och förtröstan.
Hur hårt än vindarna blåser omkring mig kommer jag att stå väl rotad i marken. Träden berättar att med ödmjukhet klarar du vilken storm som helst, så länge du är ödmjuk går din stam inte av, den bara böjs lite för att sen finna sin plats igen.

Meningen med livet.

Det är du som avgör vilken innebörd/mening en händelse har. Utan din värdering blir händelsen blott en händelse.

Återupprepning?

Läste "Antikens kultur och samhällsliv" på Stockholms universitet.
Det enda som jag minns av de 3 poäng jag lyckades få är Nissens ord i en bok;
När en civilisation nått ett visst stadium börjar det bli dålig kvalitet på det som tillverkas, tex de krukor man tillverkade i staden Ur, och det är ett tecken på att civilisationen är på väg att gå under.......

Vatten

Det glittrar och ler i solen, det livgivande vattnet. Tröttnar aldrig att se på det, lyssna på det, smaka på det.

Vatten, så många former; kristaller, droppar, ånga, moln, hagel  -det kommer till oss i olika skepnader.

Så porlande vackert

Så kraftfullt och skräckinjagande.

Barn gläds åt att få rusa ut och få omge sig av vatten.

Som vuxen sitter jag oftast och njuter av den glittrande ytan.

Tack för allt vatten, i alla former.

Det ger liv, var rädd om det!

Vad vill vi ge våra barn?

Som förälder vill jag ge det bästa till mina växande barn. Jag vill ge dem näring genom föda, upplevelser, inspiration, klarsyn, insikter.
Samhället, vill ge dom så mycket annat som inte stämmer med min önskan om att ge dom en ljus, klar syn på livet.
De matas med våld.
Så mycket går ut på att tävla, vara bättre än någon annan.
Så mycket går ut på att ha koll på sitt yttre men det inre, vad växer därinne i våra barn?


De får lära sig att det finns ont och gott här i världen och att det är rätt att döda det som är ont. Får de lära sig att urskilja vad som är ont och gott? Vem är den att bedöma vad som är gott och ont.
Vi får mallar från tv, föräldrar, lärare och annat om hur det onda ser ut.


Barn på andra sidan jordklotet får andra mallar hur det onda ser ut. Och både vi och dom vet att det är rätt att döda det som är ont.......

Balans

Världen är genomsyrad av Yang. I Yang finns det manliga, rörelsen, förändringen, det flyktiga, snabba, hetsiga.


Världen behöver mer Yin, det saktfärdiga, eftertänksamma, stabila, näringen. 
Utan Yin kommer snart Yang bli utan den näring och förankring som behövs, för en värld i balans.